Geisha

Det finns ett flertal traditionella teaterformer i Japan, varav den mest välkända utanför landet är Kabuki, men den äldsta formen är Nō.

Nō är en form av uppträdande som baseras på musikalisk drama, ofta med manus från traditionell litteratur. De som framför pjäsen bär kostymer och masker som representerar olika roller, medan deras rörelser förmedlar känslorna. Det krävs ordentligt med talang och övning för att framföra pjäserna, samtidigt som tradition är viktigare än innovation.

Kyōgen

Kyōgen är den komiska formen av samma slags uppträdanden, som traditionellt sett framförs mellan Nō-pjäserna för att lätta på stämningen. Humorn kommer ur överdrivna rörelser och slapstick. Till skillnad från Nō så bär utövarna inte masker – men de har övat minst lika mycket på sina framträdanden.

Kabuki

Kabuki föddes som ett svar på den mer seriösa och drama-fokuserade Nō-teatern. Den innehåller mer action, färre regler, vildare kostymer och manus som är mer kontemporära. Dessutom kan uppträdarna ofta improvisera och ändra på manuset lite hur som helst. Under det första århundradet använde man riktiga svärd under uppträdanden.

Kabuki

Bunraku

Bunraku är den traditionella dockteatern, som använder sig av väldigt stora dockor och kräver att utövarna använder hela kroppen för att ge liv åt dockorna. De kan ofta göra väldigt komplexa rörelser, så som att röra på ögonen, lyfta på ögonbrynen, öppna munnen och så vidare. Det krävs oftast hela tre marionettspelare för att kontrollera en enda docka och de bär traditionellt sett en svart rock, ibland tillsammans med en svart huva – så att man nästan bara kan se dockan. Till skillnad från Kabuki så följer man alltid manus väldigt noggrant.